Kulturella rättigheter till landet Israel
Ur Israels självständighetsförklaring är följande citat hämtat:
Landet Israel är det judiska folkets födelseort. Här skapades dess andliga, religiösa och
politiska identitet. Här grundade de sin första stat, här skapade de kulturella värden av nationell
och universell betydelse och skänkte världen
Bibeln.
Landsfördrivna ur Palestina har folket förblivit det troget i förskingringen och aldrig slutat be
för och hoppas på sin återkomst och återupprättelse av sin politiska frihet.
Sporrade av detta historiska och traditionella band har judarna i varje generation strävat efter
att åter få slå sig ned i sitt gamla hemland. Under de senaste årtiondena har de återvänt i stora
massor. De har fått öknen att blomma, de har återupplivat det hebreiska språket, byggt byar och
städer. De har skapat ett blomstrande samhälle som kontrollerar sin egen ekonomi och kultur, som
älskar freden men vet att försvara sig, som låter alla landets invånare få del av utvecklingens
frukter och ser fram emot nationellt oberoende.
Ett välkänt uttryck bland judarna i förskingringen (diasporan) har varit. "Nästa år i Jerusalem!"
Judiska bosättningar har funnits i Palestina även under diasporan. Efter det andra templets förstöring
i Jerusalem och inledningen på exilen, fortsatte och blomstrade ofta det judiska livet i Palestina.
Stora judiska samhällen återuppbyggdes i Jerusalem och i Tiberias på 800-talet. På 1000-talet växte
judiska samhällen fram i Rafah, Gaza, Ashkelon, Jaffa och Caesarea. Korsfararna (kristna från Europa)
massakrerade många judar under 1100-talet, men den judiska befolkningsgruppen återhämtade sig under
de följande 200 åren, genom att ett stort antal rabbiner och judiska pilgrimer invandrade till
Jerusalem och Galiléen.
Aliyahn, den judiska invandringen fortsatte och det kom olika grupper av judar till Palestina ända
fram till bildandet av staten Israel 1948. Efter Israeliska statens bildande ökade aliyahn betydligt
och under de 4 första månaderna kom ca 50 000 invandrare. Vid utgången av 1951 hade 687 000 män, kvinnor
och barn kommit.
Namnet Palestina gavs av Romarna på 100-talet för att förnedra och minimera judarnas identifikation
med landet. Palestina har aldrig varit ett eget arabiskt land, även om arabiskan gradvis kom att bli
huvuddelen av befolkningens språk efter de muslimska invasionerna på 600-talet. När den framstående
arabisk-amerikanske historikern, professorn Philip Hitti vid Princeton University, vittnade mot en
delning av landet inför en brittisk-amerikansk kommitté 1946 sade han: "Det existerar inget Palestina
i historien, absolut inte."
Araberna har också likt judarna invandrat till Palestina, bara under Brittiska mandatet 1917-1948
emigrerade över 100 000 araber från kringliggande länder. Araberna i Palestina ville inte förknippas
med de judar som bodde där, så de vägrade att kalla sig palestinier. Det var först när Arafat bildade
PLO som man började använda namnet palestinier på de araber som bodde i Israel.
De palestinska anspråken på att ha släktband till kananéerna är ett sentida fenomen och motsägs av
historiska bevis. Kananéerna försvann från jordens yta för 3000 år sedan, och ingen vet om några av
deras avkomlingar överlevde. Om de gjorde det, vilka är de då idag? De av dagens palestinier som har
funnits länge i Palestina har troligtvis inte släktband i landet mer är ca 1000 år tillbaka, medan
judarnas släktskap med forntidens hebréer sträcker sig 3000 år tillbaka och är allmänt vedertaget
hos seriösa historiker idag.